Ångest.

Den bara kom, från ingenstans! Jag satt och småfnittrade efter skolarbete igår kväll över våra framträdande på tv4play. Sen pang sa det, jag blev alldeles tårögd och sen kom ju den här jäkla ångesten. Jag trodde faktiskt jag hade klarat mig ifrån den den här gången. Men icke sa nicke.

Jag är ju helt värdelös på att mäkta med förändringar. Jag skulle ju hoppa av körslaget i början för det var för mycket förändringar. Men jag vande mig. Och nu ska jag vänja av mig det, och hepp hepp kommer ångest igen. Jag är nog ältarnas mästare. Jag ältar att jag aldrig någonsin utan tvekan kommer få vara med om något liknande, jag ältar att jag kanske valde fel utbildning (borde man satsat på musiken), jag ältar alla underbara kvällar med kören och alla mysiga stunder med vin och skönsång inne på hotellrummen. Men ja, allt har ett slut. Och man ska ju, som många av mina nära och kära säger, inte se det som ett slut utan som en början på något annat. Plus att jag har gått ifrån körslaget med 20 nya underbara vänner. Eller ja, ännu mer egentligen om man ska räkna in alla andra körer och medarbetare på tv4. Vi får väl hoppas på att min ångest går över snart, för det här pallar jag fan inte med.

Om man ska sluta tänka på ångesten så har jag i vilket fall haft 3 jättemysiga förmiddagar ute i stallet. I onsdags blev det skogstur med Jeanette och dressyrpass i paddocken. Jag satt som en kratta, men hey.. Lillen blev trött i alla fall. Igår var jag och Sanna ute på den "okända" sidan av skogen. Efter en timme kom vi på att vi hade ingen aning om vart vi var. Sanna släppte tyglarna och Putte hittade hem. Helt sjukt, en levande gps! Idag blev det mystur i skogen igen med Sanna med back-klättrande, hoppa diken och galopp på grusväg. Det är livet det.

Ikväll blire mysparty med Klas. Lördag blire vin med Ellsan i hennes nya lägenhet. Längtar!

Pössen.