Förändringar, dessa förändringar.

Jisses motherfucker. Det är nog det enda citat som kan passa in på de sjukt många förändringarna som skett i mitt liv. De här 2,5 veckorna känns som flera år. Livet har varit en jäkla berg och dalbana, och är iofs fortfarande. Jag hatar berg och dalbana. Nej, inte att åka såklart.. Men livet som en sådan är sjukt påfrestande. Ena stunden känns allt bara pisshelvete och man känner sig frustrerad. Andra stunder kan faktiskt saker kännas rätt bra och en känsla av frihet smyger sig på en. Fri att vara vem jag vill och göra vad jag vill utan att vara skyldig att höra av sig till någon. Jag gillart. Mycket. Ibland. Och ibland kan det kännas jättejobbigt, att inte få ha en stabil trygghet.

Sen har jag ju nu, som det verkar, fått en lägenhet i Stockholm. Planen var ickeicke först att flytta till dit. Men jag känner mig kvävd i Västerås. Min recovery-tid kommer antagligen bli smärtsamt lång i den staden. I Stockholm är jag mer anonym. Jag kan börja mitt eget liv, utan att hela staden vet om mitt bagage. Sen är inte pendlingen optimal med SJ-fuckface. I min, troligtvis, lägenhet tar det 8 min till Odenplan. I min lägenhet bestämmer jag själv reglerna. I min lägenhet spelar tydligen en gammal gubbe radio på nätterna. Högt. Men det känns bara mysigt. För det är min lägenhet och jag har valt att bo där.

Trots min för tillfället eviga berg och dalbana, trots min förvirring, trots mina stunder av ilska, trots min stunder av EXTREMT tragiskt beteende, trots att det gör ont i bröstet fortfarande, så vet jag att jag kommer ta mig tillbaka. Det är jag 100 % säker på. YEY!

Nu är nu.

Jag är trött på att vara ledsen. Trött på att ha ont. Det är jag som bestämmer över vem jag är och vad jag vill göra. Jag tänker inte sörja bort mitt liv. Jag tänker låta mig vara ledsen, för tro mig, det är lika jävligt som förut. Men jag tänker inte längre låta bli att göra roliga saker. Jag förtjänar att få vara glad. Jag behöver få vara glad.

Det är nu den långa vägen tillbaka börjar. Och det ska jag fixa. Jag måste.

Detta liv.

Det är sjukt hur en hjärna fungerar. Den kan ju fan tänka 6700 tankar samtidigt i princip. Och det är just vad den gör om kvällarna när jag ska sova. Är nog därför jag inte kan sova. Jag känner mig nästan schizofren. Ena stunden kan jag nästan känna mig pepp på mitt nya liv. Att nu, nu jäklar har jag en chans att göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Se vad jag vill. Ingen att hänga upp sig på, att bli självständig från grunden. Andra stunden blir jag livrädd. Livrädd inför tanken att jag är.. ensam. Inte ensam som att jag inte har vänner och familj som stöttar mig. Nej nej för det har jag. Jag är lyckligt lottad på så vis.

Snarare ensam i tanken. Att behöva ta alla beslut själv. Vart ska jag bo? Är hyran för hög? Va fan kostar mat om man bor själv? Hur installerar man en tv-jävel? Va gör man om det blir stopp i toan? Ska jag åka till Australien i vår eller vad? Jag bara saknar att ha en andra halva att dividera med. En andra halva som känner mig, bara mig. Hela mig. En andra halva som vet hur jag är, vad jag tänker och varför jag tänker så. Jag blir otroligt stressad av alla mina tankar. Jag vill vara alla till lags. Jag vill inte att någon ska bli sur för att jag väljer flytta dit eller för att jag väljer att flytta dit. Jag vill inte göra någon besviken.

Och det där stör mig. Att jag, inte ens i min största livskris någonsin, kan släppa tanken på andra. Att mitt samvete ens HAR PLATS att oroa mig för att göra andra ledsna. Va fan är mitt problem?? Jag orkar ju inte ens laga mig, varför ska jag behöva vara rädd att inte kunna laga andra. Jag måste ha något problem. Är det här jag, eller har jag bara förstört mig själv under 6 år? Hur kunde jag bli såhär? Jag är visserligen, och har alltid varit, en snäll och omtänksam person. Men det är som att jag är inte viktigt för mig själv längre. Min puls är skyhög konstant, jag har ont i magen, jag kan knappt sova, jag hyperventilerar, får panik osv.. Men ändå.. ändå tänker jag "nej jag kan inte säga att jag inte orkar ses för då blir den nog ledsen" eller "åh många av mina vänner mår dåligt, jag måste laga dem". Men nej, jag kan inte laga andra fören jag lagat mig själv. Jag kan inte det. Jag vill så gärna men jag kan inte. Jag måste börja ta ansvar för mig själv, jag kan inte tillåta mig att må såhär.

Jag måste laga mig själv. Jag har bara en Malin, och nu är det jag som tänker hitta henne igen. Jag kommer få många ups and downs, visst. Men jag tänker inte må såhär hela livet. Aldrig nånsin.

Upp och ner.

Herregud. Nej, jag är inte troende, men herregud. Vad fan är det som har hänt? Jag hänger inte med. Jag fattar ingenting. Jag känner mig som en.. streckgubbe. Som ett streck. Eller som luft. Känns som min själ är utanför mig och tittar på min kropp utifrån. Ser en kropp och ett hjärta som är skadat men inte kan laga. Det går inte att laga. Min själ är också trasig. Den har mist sin bästa vän. Hur lagar man en själ? Hur lagar jag min själ?

Jag har alltid funnits där för mina vänner. Jag har lyssnat, tröstat, sagt att tiden läker sår osv osv.. Nu är jag där själv. Och jag förstår inte. Det har gått 6 dagar sen jag gick sönder. 6 dagar, vad är det? Ingenting. Absolut ingenting. Men det är de längsta dagarna i mitt liv. Jag har velat försvinna, ja nästan lägga mig ner att dö. Jag orkar inte att det gör så ont. Krampen i mitt hjärta, jag kan inte beskriva det. Jag känner mig så ensam, fast jag vet att jag inte är det. Jag har så otroligt många fina vänner och en fantastisk familj som hör av sig varje dag, kommer ända till Västerås från andra städer för att stötta mig, är uppe med mig hela nätterna och bara lyssnar, tröstar. Så jäkla glad att jag har er. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig har kunnat överleva det här annars.

Jag och mamma var och tömde ut lägenheten igår. Det var så bisarrt. Jag tömde ut mitt liv. Ett liv på 6 år. Alla minnen, alla jäkla minnen. Jag hatar dom. Jag vill bränna upp allt. Jag känner mig arg, vill kasta något i en tv och se rutan splittras precis som jag gjort. Jag vill inte se lyckliga par. Lyckliga par, fy fan för det. Jag är bara så trött. Jag gråter hela nätterna, jag har ingen ork, sover knappt, äter knappt. Rasat i vikt på 6 dagar, tappat muskler. För att en människa har lämnat en. För att halva jag bor kvar i den vackra lägenheten med svarta fondväggar, halva jag ligger kvar i sängen med hans armar runt om mig.

Men jag vet. Jag vet att det här var rätt beslut. Någonstans vet jag det. Och i mina korta, korta logiska stunder vet jag det. Att det här egentligen är ett gemensamt beslut. Det har inte varit rosenrött. Jag har blivit någon som jag inte känner igen med honom. Inte pga något vi gjort. Vi bara.. är inte bra ihop. På semester funkar vi. Men hemma, när vardagen kommer.. Det funkar inte. Jag vet.

Men va fan, om jag vet det.. varför gör det fortfarande ont?? Varför längtar jag fortfarande? Varför känns det som att jag skulle åka tillbaka till honom närsomhelst, bara han sa orden att "vi försöker igen"?

Skithelvetesjävlapissbajs vad jag hatar det här. Jag är inte Malin längre. Jag är någon annan. Malin har gått iväg ett tag för hon orkar inte vara jag. Hon orkar inte vara med ett hjärta som inte funkar. Jag förstår henne. Jag önskar bara jag kunde följa med Malin ett tag och vila. Följa med för att se att det kommer bli bra. Det kommer fan inte bli bra. Hur ska det bli det, när man fortfarande älskar någon? Det finns ingen jäkla tid som läker sår. Tiden fördröjer bara smärtan.

Min enda ipren som kan ta bort värken är inte min längre.

Nattsvart.

Jag orkar egentligen inte skriva. Jag orkar egentligen inte finnas. Men allt gör så ont, och nånstans måste jag skriva av mig. Jag skiter fullständigt i att detta är offentligt. Det gör ont i mig. Så förbannat ont. Jag vet inte vad jag vill längre med mitt liv. Vart är glädjen när man är halv? Hur fan går man vidare?

6 år ihop med någon.. 6 jäkla år. Jag var 17 år när jag träffade honom. Vem är jag nu?? Vem fan är JAG??? Jag vet inte! Hur öppnar man en syltburk om inte ens partner kan hjälpa en när locket sitter fast? Vem lagar min dator om inte Klas? Jag har så svårt att se vart jag går efter detta. Vad vill jag, vart ska jag bo? Jag har inget hem, inte egentligen. Mitt liv är så fullt av mina underbara, vackra kompisar/familj som stöttar mig till 100 %. Men jag känner mig fortfarande ensam. Så otroligt ensam. Min livboj, min stöttepelare, har försvunnit. Han är inte kvar i mitt liv. Han, som bara kunde se på mig och veta vad som var fel. Trösta mig, lugna mig, hålla om mig och viska i mitt öra att allt skulle bli bra. Men allt blir inte bra nu. För det är inte han och jag. Inte han och jag. Jag kan inte ta in det.

Jag hatar att visa mig svag. Jag vill visa mig stark för min omgivning. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte vara arg. Varför skulle jag vara arg? Vi har haft ett underbart förhållande, vi hade en underbar semester som vi kom hem ifrån för 5 jäkla dagar sen. 2 dagar efter ankomst till Sverige vänds mitt liv upp och ner. "Det är slut". Ja, det är slut. Men vad betyder slut? Det är inte bara slut på mitt förhållande. Halva mitt liv är slut. Min bästa vän är slut. Min partners familj är slut. Våra myskvällar är slut. Allt är slut. Jag är tom. Jag skrattar och ler, men jag är inte glad. Tro mig. Jag känner mig som ett förvirrat sträck. Folk säger att de ser nu efter några dagar att jag mår bättre. Nej jag mår inte bättre. Om ni kunde känna mitt hjärta skulle ni se att det inte var bättre. Mitt hjärta är ett sår, mina lungor är trasiga och min kropp skriker efter närhet. Jag behöver min bästa vän, men han är borta. Jag kan inte längre se det negativa i vår relation. Allt känns som det var perfekt.

Han var mitt allt. Klas var mitt allt. Mitt hjärta går sönder nu igen, bara jag skriver hans namn. Jag har bytt adress nu. Bytt adress från mitt gamla liv som jag hade för 5 dagar sen. 5 dagar. Vad är det?? Det känns som en jäkla evighet. Jag lever i ett helvete. Fyller upp mina dagar med att träffa mina otroligt stöttande kompisar och familj, men inget lagar. Det lagar just då, men inte sen. När jag är ensam gör det så jäkla ont. Vart fan ska jag ha mina armar när jag sover???? De har alltid omfamnat dig. Bara dig. Det är bara du Klas som förstår hur ont det här gör. Du har också ont. Vi träffas fortfarande och är som att vi är tillsammans. Vi saknar varandra, älskar varandra. Men vi kan inte vara ihop. Nej jag vet det. För vi gör varandra illa. Men du var min livboj. Min livboj i livet. Och nu sjunker jag. Jag sjunker Klas. Jag vet att det inte går, du och jag. Men jag sjunker.

Jag sjunker utan dig.

Underbara kväll! Sitter på icebreakers m

Underbara kväll! Sitter på icebreakers med min underbara kör och avslutas ett lyckat rep. Återkommer imorn hur kvällen slutade :p puss!

Blogg Grekland! Här ser vi en liten del

Blogg Grekland! Här ser vi en liten del av den utsökta utsikten vi har från vår stora balkong. Havet skymtar även bakom träden. 30 grader, sol, kall öl och en härlig lägenhet. Grekland är inte så dumt ändå!