Detta liv.

Det är sjukt hur en hjärna fungerar. Den kan ju fan tänka 6700 tankar samtidigt i princip. Och det är just vad den gör om kvällarna när jag ska sova. Är nog därför jag inte kan sova. Jag känner mig nästan schizofren. Ena stunden kan jag nästan känna mig pepp på mitt nya liv. Att nu, nu jäklar har jag en chans att göra vad jag vill. Bli vad jag vill. Se vad jag vill. Ingen att hänga upp sig på, att bli självständig från grunden. Andra stunden blir jag livrädd. Livrädd inför tanken att jag är.. ensam. Inte ensam som att jag inte har vänner och familj som stöttar mig. Nej nej för det har jag. Jag är lyckligt lottad på så vis.

Snarare ensam i tanken. Att behöva ta alla beslut själv. Vart ska jag bo? Är hyran för hög? Va fan kostar mat om man bor själv? Hur installerar man en tv-jävel? Va gör man om det blir stopp i toan? Ska jag åka till Australien i vår eller vad? Jag bara saknar att ha en andra halva att dividera med. En andra halva som känner mig, bara mig. Hela mig. En andra halva som vet hur jag är, vad jag tänker och varför jag tänker så. Jag blir otroligt stressad av alla mina tankar. Jag vill vara alla till lags. Jag vill inte att någon ska bli sur för att jag väljer flytta dit eller för att jag väljer att flytta dit. Jag vill inte göra någon besviken.

Och det där stör mig. Att jag, inte ens i min största livskris någonsin, kan släppa tanken på andra. Att mitt samvete ens HAR PLATS att oroa mig för att göra andra ledsna. Va fan är mitt problem?? Jag orkar ju inte ens laga mig, varför ska jag behöva vara rädd att inte kunna laga andra. Jag måste ha något problem. Är det här jag, eller har jag bara förstört mig själv under 6 år? Hur kunde jag bli såhär? Jag är visserligen, och har alltid varit, en snäll och omtänksam person. Men det är som att jag är inte viktigt för mig själv längre. Min puls är skyhög konstant, jag har ont i magen, jag kan knappt sova, jag hyperventilerar, får panik osv.. Men ändå.. ändå tänker jag "nej jag kan inte säga att jag inte orkar ses för då blir den nog ledsen" eller "åh många av mina vänner mår dåligt, jag måste laga dem". Men nej, jag kan inte laga andra fören jag lagat mig själv. Jag kan inte det. Jag vill så gärna men jag kan inte. Jag måste börja ta ansvar för mig själv, jag kan inte tillåta mig att må såhär.

Jag måste laga mig själv. Jag har bara en Malin, och nu är det jag som tänker hitta henne igen. Jag kommer få många ups and downs, visst. Men jag tänker inte må såhär hela livet. Aldrig nånsin.