Upp och ner.

Herregud. Nej, jag är inte troende, men herregud. Vad fan är det som har hänt? Jag hänger inte med. Jag fattar ingenting. Jag känner mig som en.. streckgubbe. Som ett streck. Eller som luft. Känns som min själ är utanför mig och tittar på min kropp utifrån. Ser en kropp och ett hjärta som är skadat men inte kan laga. Det går inte att laga. Min själ är också trasig. Den har mist sin bästa vän. Hur lagar man en själ? Hur lagar jag min själ?

Jag har alltid funnits där för mina vänner. Jag har lyssnat, tröstat, sagt att tiden läker sår osv osv.. Nu är jag där själv. Och jag förstår inte. Det har gått 6 dagar sen jag gick sönder. 6 dagar, vad är det? Ingenting. Absolut ingenting. Men det är de längsta dagarna i mitt liv. Jag har velat försvinna, ja nästan lägga mig ner att dö. Jag orkar inte att det gör så ont. Krampen i mitt hjärta, jag kan inte beskriva det. Jag känner mig så ensam, fast jag vet att jag inte är det. Jag har så otroligt många fina vänner och en fantastisk familj som hör av sig varje dag, kommer ända till Västerås från andra städer för att stötta mig, är uppe med mig hela nätterna och bara lyssnar, tröstar. Så jäkla glad att jag har er. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig har kunnat överleva det här annars.

Jag och mamma var och tömde ut lägenheten igår. Det var så bisarrt. Jag tömde ut mitt liv. Ett liv på 6 år. Alla minnen, alla jäkla minnen. Jag hatar dom. Jag vill bränna upp allt. Jag känner mig arg, vill kasta något i en tv och se rutan splittras precis som jag gjort. Jag vill inte se lyckliga par. Lyckliga par, fy fan för det. Jag är bara så trött. Jag gråter hela nätterna, jag har ingen ork, sover knappt, äter knappt. Rasat i vikt på 6 dagar, tappat muskler. För att en människa har lämnat en. För att halva jag bor kvar i den vackra lägenheten med svarta fondväggar, halva jag ligger kvar i sängen med hans armar runt om mig.

Men jag vet. Jag vet att det här var rätt beslut. Någonstans vet jag det. Och i mina korta, korta logiska stunder vet jag det. Att det här egentligen är ett gemensamt beslut. Det har inte varit rosenrött. Jag har blivit någon som jag inte känner igen med honom. Inte pga något vi gjort. Vi bara.. är inte bra ihop. På semester funkar vi. Men hemma, när vardagen kommer.. Det funkar inte. Jag vet.

Men va fan, om jag vet det.. varför gör det fortfarande ont?? Varför längtar jag fortfarande? Varför känns det som att jag skulle åka tillbaka till honom närsomhelst, bara han sa orden att "vi försöker igen"?

Skithelvetesjävlapissbajs vad jag hatar det här. Jag är inte Malin längre. Jag är någon annan. Malin har gått iväg ett tag för hon orkar inte vara jag. Hon orkar inte vara med ett hjärta som inte funkar. Jag förstår henne. Jag önskar bara jag kunde följa med Malin ett tag och vila. Följa med för att se att det kommer bli bra. Det kommer fan inte bli bra. Hur ska det bli det, när man fortfarande älskar någon? Det finns ingen jäkla tid som läker sår. Tiden fördröjer bara smärtan.

Min enda ipren som kan ta bort värken är inte min längre.