Nattsvart.

Jag orkar egentligen inte skriva. Jag orkar egentligen inte finnas. Men allt gör så ont, och nånstans måste jag skriva av mig. Jag skiter fullständigt i att detta är offentligt. Det gör ont i mig. Så förbannat ont. Jag vet inte vad jag vill längre med mitt liv. Vart är glädjen när man är halv? Hur fan går man vidare?

6 år ihop med någon.. 6 jäkla år. Jag var 17 år när jag träffade honom. Vem är jag nu?? Vem fan är JAG??? Jag vet inte! Hur öppnar man en syltburk om inte ens partner kan hjälpa en när locket sitter fast? Vem lagar min dator om inte Klas? Jag har så svårt att se vart jag går efter detta. Vad vill jag, vart ska jag bo? Jag har inget hem, inte egentligen. Mitt liv är så fullt av mina underbara, vackra kompisar/familj som stöttar mig till 100 %. Men jag känner mig fortfarande ensam. Så otroligt ensam. Min livboj, min stöttepelare, har försvunnit. Han är inte kvar i mitt liv. Han, som bara kunde se på mig och veta vad som var fel. Trösta mig, lugna mig, hålla om mig och viska i mitt öra att allt skulle bli bra. Men allt blir inte bra nu. För det är inte han och jag. Inte han och jag. Jag kan inte ta in det.

Jag hatar att visa mig svag. Jag vill visa mig stark för min omgivning. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte vara arg. Varför skulle jag vara arg? Vi har haft ett underbart förhållande, vi hade en underbar semester som vi kom hem ifrån för 5 jäkla dagar sen. 2 dagar efter ankomst till Sverige vänds mitt liv upp och ner. "Det är slut". Ja, det är slut. Men vad betyder slut? Det är inte bara slut på mitt förhållande. Halva mitt liv är slut. Min bästa vän är slut. Min partners familj är slut. Våra myskvällar är slut. Allt är slut. Jag är tom. Jag skrattar och ler, men jag är inte glad. Tro mig. Jag känner mig som ett förvirrat sträck. Folk säger att de ser nu efter några dagar att jag mår bättre. Nej jag mår inte bättre. Om ni kunde känna mitt hjärta skulle ni se att det inte var bättre. Mitt hjärta är ett sår, mina lungor är trasiga och min kropp skriker efter närhet. Jag behöver min bästa vän, men han är borta. Jag kan inte längre se det negativa i vår relation. Allt känns som det var perfekt.

Han var mitt allt. Klas var mitt allt. Mitt hjärta går sönder nu igen, bara jag skriver hans namn. Jag har bytt adress nu. Bytt adress från mitt gamla liv som jag hade för 5 dagar sen. 5 dagar. Vad är det?? Det känns som en jäkla evighet. Jag lever i ett helvete. Fyller upp mina dagar med att träffa mina otroligt stöttande kompisar och familj, men inget lagar. Det lagar just då, men inte sen. När jag är ensam gör det så jäkla ont. Vart fan ska jag ha mina armar när jag sover???? De har alltid omfamnat dig. Bara dig. Det är bara du Klas som förstår hur ont det här gör. Du har också ont. Vi träffas fortfarande och är som att vi är tillsammans. Vi saknar varandra, älskar varandra. Men vi kan inte vara ihop. Nej jag vet det. För vi gör varandra illa. Men du var min livboj. Min livboj i livet. Och nu sjunker jag. Jag sjunker Klas. Jag vet att det inte går, du och jag. Men jag sjunker.

Jag sjunker utan dig.